En konstig känsla

Gestaltningen känns som att den står på fast mark i samma skepnad som sista handledningen men det känns som att jag har bytt plats i förhållande till den. Jag berättade nyss för Lisa P hur jag i början inte kunde förstå hur det jag grävde i nu skulle kunna fortsätta ut och förenas med mitt examensarbete och helt plötsligt är det de enda jag ser. Jag ser hur det jag gjort nu är min plattform, blir min research. Egentligen låg det där redan från början i en mindmap av post-its. Framför mig hade jag redan då allt mellan jag och döden men det krävdes fem veckor av arbete för att jag skulle se det. Döden döden döden. Men helt olikt Astrid Lindgren är upprepandet inte nog för att jag ska vara färdig med det. 

Tanke

Ska man kunna beställa fram ett minne ur arkivet?

I känslan av att vara mitt i, en bit ifrån slutet som är lugnet, hjälps jag av tanken att kunna dyka ner igen under 500-kursen. Dyka ner till samma plats efter ett ofrivilligt steg tillbaka för analys. Trots den obehagliga känslan av att pausa när man kommit igång förstår jag hur det kommer kännas att gå tillbaka på en redan upptrampad stig och kanske upptäcka en snigel, en sten eller orörd gren som jag missat att lyfta på, vända och vrida eller beundra.  

Att börja tänka på utställning kom lite som en chock (vilket det med eftertanke ofta gör för mig). "Jaha? och nu ska någon annan än jag få något ut av det här". Varför och Vad och Hur. 

Allra helst vill jag vara i biblioteket; ett bord, en stol, handskarna och samlingsförteckningen. Jag ser ett koncentrerat lite gult ljus på asken. 

Utifrån denna har jag arbetat den här veckan.

* Du är här

Här är jag.
I veckan var jag på humanisten och filmade med mina vita handskar. Jag tog på mig ansvaret att sortera ett antal böcker på tidskriftsavdelningen. Som en uppvärmning sorterade jag tidskrifter om etnologi för att sen ta mig upp till Handskriftsavdelningen. Där stod den, skåpet fullt av små lådor med små kort sorterade och arkiverade med största noggrannhet. Till skillnad från resten av universitetsbiblioteket får man inte bara klampa in på handskriftsarkivet och låna handskrivna lappar som man vill. Lapparna, böckerna och tidskrifterna där är förvarade bakom stängda dörrar och det du möts av och ställs inför innan ett eventuellt lån ens kommer på tal är en stor möbel med lådor märkta med bokstäver. I alfabetisk ordning finns små kort där författarna till de olika handskrivna texterna är skrivna och ev. plats och kort om innehållet står under. Jag fastnade fullständigt vid att utan att kunna se den faktiska samlingen såg jag hur ordentlig, viktig och utbredd den är. Sanningen är att alla dem texterna som lapparna representerar kanske varken finns eller är samlade på samma ställe, det är nog ingen som kollat. Trots detta så tror vi på det. Jag återkom och kände arkivariens makt.

Idag köpte jag den här

I denna ska jag arkivera min samling i bokstavsordning. Det som står i den ska hanteras med samma respekt och självklarhet som samlingen på UB. Allt som tas på så stort allvar blir sanning och fakta, riktigt och faktiskt. 

Dagens arbete

Hur är det egentligen tänkt att vi ska lägga upp det här? Jag känner att jag just nu arbetar med min gestaltning på kvällar och helger och 9-5 arbetar jag med allt det vi förväntas göra under tiden. Det ger en jobbig känsla av att man inte kan gå ner på djupet i någonting, varken gestaltningen eller de alla parallella småkurser vi har. Läser jag litteraturen känner jag att jag tappar djup i min gestaltning och fokuserar jag på gestaltningen halkar jag efter i de små examinationsmoment vi har hela tiden. Hur är det TÄNKT att vi ska lägga upp det? Fortsätter det så här kommer jag knappt hinna skrapa på ytan. 

Vita bomullshandskar

Har ni någonsin sett något släktforskningprogram där den forskande får hjälp av en arkivarie i vita handskar? 

De vita bomullshandskarna är till för att inte överföra eventuell smuts och fett från arkivariens fingrar till de känsliga och ofta gamla pappersdokumenten dem hanterar. Men jag tycker deras funktion är större än så. Papprena snuddade av de vita bomullshandskarna blir automatiskt viktiga nog att vara rädd om. Handskarna visar vad som har sparats åt oss och som vi vill spara till våra efterlevande och anledningen till sparandet blir nästan överflödigt. DETTA ÄR VÄRT! 

För att mitt arkiverande ska bli värt något måste jag köpa ett par vita bomullshandskar åt mig själv såväl som till dem som ska röra vid det. Detta är en del av min uniform. 

Uniform

Med hjälp av handledningen igår har jag landat i något slags delmål. 

Vem jobbar i mitt inre arkiv?
Vem arkiverar i mitt inre arkiv?
Hur klär sig denna personen?
Hur är denna personen?

Jag snubblade passande nog över ett avsnitt av en ny serie på SVT (play) von Svenssons kläder. I det första avsnittet som är ute nu undersöker Karin Winther och Niklas Källner just uniformer och kläder vi har på jobbet

 Länk till avsnittet på SVTplay 

Om man söker på ordet Arkivarie på Googles bildsök är den här personen den första man får upp

Om du söker på ordet Arkivarie på wikipedia förklarar den yrket så här: "En arkivarie arbetar med att utreda, vårda, ordna och förteckna arkivbestånd samt att ge råd och service till arkivets användare och besökare. Arkivarien, som vanligtvis har högskoleutbildning (fil kand eller fil mag), kan arbeta med allt från att ordna historiska arkiv till att delta i att planera digitala informationssystem. Arkivarien utreder, granskar och bedömer vilka handlingar som ska bevaras i arkiv och vad som är mindre viktig information och kan gallras. Det gäller framförallt att ta vara på information som kan vara värdefull för forskningen nu och i framtiden." 

Hur har jag missat det här yrket när jag i nian fick gå till SYV? 

Utreda, vårda, ordna...

Granska, bedöma...

Ta vara på information som kan vara värdefull.

Att även får bestämma vad som är mindre viktig information. Vi som lärare pratar ofta om den informationen vi ska ge våra elever, om huruvida den är objektiv trots att den gått igenom urvalsprocesser och filter. Är arkivarien det första filtret? Är det inte då det ultimata maktyrket? Inget vet vem du är men du styr våra liv. 

En av flera första dagar

Jag bestämde mig redan igår (måndag) för att sätta mig i ateljén vid 10 och så blev det också. Med den vetskapen fick jag redan måndag kväll bestämma mig för ett material som min start av en start skulle bestå av. Mitt inre arkiv är nog allt utom strukturerat och jag kom och tänka på SVTs Anslagstavlan. 

(Anslagstavlan på youtube)

Innan han nyser får respresentera den förvirrade kartläggningen som efter nysningen (som får representera handledningen) blir det glesare och mer fokuserade arkiv där få mer mer exakta post-itlappar sätts upp. Materialet blev alltså post-its och det är det jag sitter och arbetar med nu. 

En stund till i förvirringen i hopp om en regäl nysning. Förlösande, utlösande, chockartad och härlig.

Fortsättning följer. 

Vad vi sysslat med under den digitala workshopveckan.

pippi

Det här är en liten vit porslinsfågel som tillsammans med sin porslinsfågelskompis ska stå på min och min sambos tårta när vi gifter oss i april. Så personligt det kan bli, den ska helt enkelt representera mig. Utmaningen men det här objektet för mig är att skapa djup i fågeln trots att den är helt vit (Likaså underlaget och en del av bakgrunden). Detta valde jag att göra med hjälp av skuggorna som bildas vid sidoljus. En blixt eller en lampa från andra sidan hade gjort fågeln platt och utan detaljer.

Kameramodell - Canon EOS 7D med 24-70mm objektiv

Bländartal - F/2,8

Exponeringstid - 1/50 sek

ISO-hastighet - 125

Brännvidd - 24mm

fika

Det här är Carl (t.v) och Jacob (t.h) under en kvällsfika. Jag satt med kameran hela kvällen för att dem tillslut skulle sluta göra sig till då jag ville få en bild på hur en kvällsfika ser ut mest hela tiden hemma i stugorna. Tyvärr hann allt ljus försvinna och jag fick börja använda blixten som jag inte är så bekväm med. Förutom blixten är det enda ljuset ett något gult glödlampeljus som kommer från taklampan och ner från vänster övre hörn. 

Kameramodell - Canon EOS 7D med 24-70mm objektiv

Bländartal - F/3,5

Exponeringstid - 1/60 sek

ISO-hastighet - 400

Brännvidd - 24mm

Blixt - Den fasta blixten på kameran

Fred.

louisiana

Klockan 8 gick bussen från HDK som ett antal gånger förr. Vi skulle till Louisiana främst för att se Yoko Onos retrospektutställning Half-a-Wind Show.

Första intrycket var en besvikelse som nu efter 24h vardagsmarinad förändrats. Vad den förändrats till kanske jag exakt vet först när jag skrivit ner det. En del av detta recept på besvikelse tror jag handlar mycket om både min och andras förväntningar på Ono och på så vis på utställningen. Hon känns som samtidskonstens drottning och performancekonstens moder. All den förväntningen baserar jag egentligen på ingenting. Jag har aldrig sett några av hennes verk "på riktigt". Allt jag baserat min fascination på kommer från böcker, hörsägen och internet.

I mitt försvar var det precis en sådan känsla jag fick av de flesta verken på utställningen (med några riktiga undantag vill jag tillägga). Det kändes som att jag kunde uppleva verken på exakt samma sätt framför min dator eller på konstbiblioteket och det gör resan till Danmark lite bittert onödig. Känslan man vill åt när man åker långt för att se en utställning är exklusivitet på något vis, en känsla av att man upplever något man inte kan uppleva var som hellst. Jag tror att detta är ännu viktigare när allt är så tillgängligt via internet. Det jag önskade var en stark känsla av att jag äntligen hade sett Yoko Ono. 

Så blev det alltså inte. Jag tror att det mycket beror på att just retrospektaspekten (vilket ord!) gjorde de gamla publikdeltagande verken blev någon slags uppvisning av produkten av verket. Jag ska förklara mig dels för min egen skull. Vi diskuterade på en föreläsning innan resan bla. ett verk där man uppmanades att komma fram och slå i en spik i verket. I min mening är deltagandet och rörelsen verket. När dem nu ställer ut en träbit med spikar i försvinner mycket och det blir en representation av något som hänt. Den känslan återkom i flera av verken och jag fick en känsla av att jag var på ett historiskt museum snarare än en konstutställning. 

Långt ifrån alla verk var en besvikelse. Det fanns ett antal deltagande- och andra verk som gjorde utställningen värd sitt rykte. Ett verk som jag fastnade speciellt för var Cricket Memories från 1998. 

"This work is a metaphore for catastrophic loss in our lives - referring not just to one time or one country, but all countries - all lives, and the horrors committed by one people against another. Visitors are invited to write their own CRICKET MEMORIES."

  

Välkommen till skogen

 

Om du ser min inre värld som en skog, då kan du se mina reflektioner som ett träd med grenar. Vissa långa och starka som kan bära tunga frågor, andra lite böjda och rädda men med potential till att växa. Den här bloggen är en del av Skogen som jag bär med mig den här terminen, ibland kanske den bär på mig.