En konstig känsla

Gestaltningen känns som att den står på fast mark i samma skepnad som sista handledningen men det känns som att jag har bytt plats i förhållande till den. Jag berättade nyss för Lisa P hur jag i början inte kunde förstå hur det jag grävde i nu skulle kunna fortsätta ut och förenas med mitt examensarbete och helt plötsligt är det de enda jag ser. Jag ser hur det jag gjort nu är min plattform, blir min research. Egentligen låg det där redan från början i en mindmap av post-its. Framför mig hade jag redan då allt mellan jag och döden men det krävdes fem veckor av arbete för att jag skulle se det. Döden döden döden. Men helt olikt Astrid Lindgren är upprepandet inte nog för att jag ska vara färdig med det. 

Tanke

Ska man kunna beställa fram ett minne ur arkivet?

I känslan av att vara mitt i, en bit ifrån slutet som är lugnet, hjälps jag av tanken att kunna dyka ner igen under 500-kursen. Dyka ner till samma plats efter ett ofrivilligt steg tillbaka för analys. Trots den obehagliga känslan av att pausa när man kommit igång förstår jag hur det kommer kännas att gå tillbaka på en redan upptrampad stig och kanske upptäcka en snigel, en sten eller orörd gren som jag missat att lyfta på, vända och vrida eller beundra.  

Att börja tänka på utställning kom lite som en chock (vilket det med eftertanke ofta gör för mig). "Jaha? och nu ska någon annan än jag få något ut av det här". Varför och Vad och Hur. 

Allra helst vill jag vara i biblioteket; ett bord, en stol, handskarna och samlingsförteckningen. Jag ser ett koncentrerat lite gult ljus på asken. 

Utifrån denna har jag arbetat den här veckan.

* Du är här

Här är jag.
I veckan var jag på humanisten och filmade med mina vita handskar. Jag tog på mig ansvaret att sortera ett antal böcker på tidskriftsavdelningen. Som en uppvärmning sorterade jag tidskrifter om etnologi för att sen ta mig upp till Handskriftsavdelningen. Där stod den, skåpet fullt av små lådor med små kort sorterade och arkiverade med största noggrannhet. Till skillnad från resten av universitetsbiblioteket får man inte bara klampa in på handskriftsarkivet och låna handskrivna lappar som man vill. Lapparna, böckerna och tidskrifterna där är förvarade bakom stängda dörrar och det du möts av och ställs inför innan ett eventuellt lån ens kommer på tal är en stor möbel med lådor märkta med bokstäver. I alfabetisk ordning finns små kort där författarna till de olika handskrivna texterna är skrivna och ev. plats och kort om innehållet står under. Jag fastnade fullständigt vid att utan att kunna se den faktiska samlingen såg jag hur ordentlig, viktig och utbredd den är. Sanningen är att alla dem texterna som lapparna representerar kanske varken finns eller är samlade på samma ställe, det är nog ingen som kollat. Trots detta så tror vi på det. Jag återkom och kände arkivariens makt.

Idag köpte jag den här

I denna ska jag arkivera min samling i bokstavsordning. Det som står i den ska hanteras med samma respekt och självklarhet som samlingen på UB. Allt som tas på så stort allvar blir sanning och fakta, riktigt och faktiskt. 

Dagens arbete