I känslan av att vara mitt i, en bit ifrån slutet som är lugnet, hjälps jag av tanken att kunna dyka ner igen under 500-kursen. Dyka ner till samma plats efter ett ofrivilligt steg tillbaka för analys. Trots den obehagliga känslan av att pausa när man kommit igång förstår jag hur det kommer kännas att gå tillbaka på en redan upptrampad stig och kanske upptäcka en snigel, en sten eller orörd gren som jag missat att lyfta på, vända och vrida eller beundra.  

Att börja tänka på utställning kom lite som en chock (vilket det med eftertanke ofta gör för mig). "Jaha? och nu ska någon annan än jag få något ut av det här". Varför och Vad och Hur. 

Allra helst vill jag vara i biblioteket; ett bord, en stol, handskarna och samlingsförteckningen. Jag ser ett koncentrerat lite gult ljus på asken.