louisiana

Klockan 8 gick bussen från HDK som ett antal gånger förr. Vi skulle till Louisiana främst för att se Yoko Onos retrospektutställning Half-a-Wind Show.

Första intrycket var en besvikelse som nu efter 24h vardagsmarinad förändrats. Vad den förändrats till kanske jag exakt vet först när jag skrivit ner det. En del av detta recept på besvikelse tror jag handlar mycket om både min och andras förväntningar på Ono och på så vis på utställningen. Hon känns som samtidskonstens drottning och performancekonstens moder. All den förväntningen baserar jag egentligen på ingenting. Jag har aldrig sett några av hennes verk "på riktigt". Allt jag baserat min fascination på kommer från böcker, hörsägen och internet.

I mitt försvar var det precis en sådan känsla jag fick av de flesta verken på utställningen (med några riktiga undantag vill jag tillägga). Det kändes som att jag kunde uppleva verken på exakt samma sätt framför min dator eller på konstbiblioteket och det gör resan till Danmark lite bittert onödig. Känslan man vill åt när man åker långt för att se en utställning är exklusivitet på något vis, en känsla av att man upplever något man inte kan uppleva var som hellst. Jag tror att detta är ännu viktigare när allt är så tillgängligt via internet. Det jag önskade var en stark känsla av att jag äntligen hade sett Yoko Ono. 

Så blev det alltså inte. Jag tror att det mycket beror på att just retrospektaspekten (vilket ord!) gjorde de gamla publikdeltagande verken blev någon slags uppvisning av produkten av verket. Jag ska förklara mig dels för min egen skull. Vi diskuterade på en föreläsning innan resan bla. ett verk där man uppmanades att komma fram och slå i en spik i verket. I min mening är deltagandet och rörelsen verket. När dem nu ställer ut en träbit med spikar i försvinner mycket och det blir en representation av något som hänt. Den känslan återkom i flera av verken och jag fick en känsla av att jag var på ett historiskt museum snarare än en konstutställning. 

Långt ifrån alla verk var en besvikelse. Det fanns ett antal deltagande- och andra verk som gjorde utställningen värd sitt rykte. Ett verk som jag fastnade speciellt för var Cricket Memories från 1998. 

"This work is a metaphore for catastrophic loss in our lives - referring not just to one time or one country, but all countries - all lives, and the horrors committed by one people against another. Visitors are invited to write their own CRICKET MEMORIES."